Engångsligg?

Lina, 20 år

En sommar var jag ute och tågluffade med några tjejkompisar. Tillsammans med interrailkorten hade vi fått en gratis förpackning kondomer från RFSU. Budskapet var klart: Passa på och lev livet med tillfälliga sexrelationer här och där i Europa! Sex är helt enkelt något som alla ”har”, en mysig och skön syssla som man ägnar sig åt lika självklart som man borstar tänderna.

Vi trodde att det var så. Vi gick på budskapet. Självklart. För det fanns inga alternativ, annat än att att vara en torrboll. Och så pinsam ville ingen va.

I Grekland bodde vi på en strand på Korfu. Sov under öppen himmel tillsammans med unga från hela världen. Här fanns hur många snygga killar som helst. Vilka möjligheter! Redan första kvällen försvann min kompis Emelie med någon. ”Ja, nu har dom det bra”, sa Andrea, helt sjuk av avund.

Plötsligt kände jag mig bara så ensam. Så annorlunda henne. Det lät så himla tomt. Var det här verkligen kärlek? Någonting i mig sa att det inte var det.

Men jag vågade inte lita på vad jag kände, den röst som ropade i mig om helt andra behov. Om att känna äkta gemenskap. Istället lyssnade jag till trycket runt omkring. Okej, nu gäller det att göra som alla andra. Fick inte verka efterbliven. Att ligga med en kille på en badstrand vore väl häftigt. En grej att berätta om sen.

Jag visste precis hur man skulle göra för att få en kille intresserad. Det räckte med att se lagom mystisk ut och möta någons blick med inte alltför överdrivet intresse. Verka lite svårflörtad. Det hände ofta att jag spelade det där spelet, för att få bekräftelse, testa om jag var attraktiv. Men sen löpte jag inte linan ut, för jag mådde alltid lika illa när killen började bli närgången och flåsa och tafsa. Som att de alla var likadana, när allt kommer omkring. Det fanns inget mysigt med det alls, var bara äckligt.

Men jag hade kanske råkat möta fel killar? En av kvällarna satt jag på en trästam vid en eld och hamnade bredvid en jättetrevlig amerikanare som ville diskutera konst, filosofi och livets mening, samtidigt som han bjöd på rödvin. Han verkade annorlunda. Djupare liksom. Kanske rätt person att ”testa”? Samtalet gick snart över i något helt annat, och jag låtsades som att jag ville. Försökte intala mig själv att nu lever jag verkligen livet, fastän någon i mig liksom stod bredvid och såg på och kände motstånd. Men ta chansen nu, Lina, äntligen! Vi gick upp en bit från stranden, under några träd. Kondomerna var det förstås ingen som tänkte på i ruset; de låg väl i ryggsäcken någonstans. De enda de tjänar till är att mata i oss lögnen om det fria livet.

Den filosofiske amerikanaren blev till slut precis lika dan som alla andra: en anonym kropp som tillfredsställer en drift. För så är det med engångsligg. Man möts på det djupaste sätt som någonsin är möjligt, men utan att mötas ett dugg. Och om man dessutom är full… Helt schizofrent.

Jag mådde illa. Spydde efteråt. Nästa dag stack jag från stranden direkt. Ville inte möta den här killen igen och se honom i ansiktet. Jag visste att vi hade ljugit för varandra, ljugit med våra kroppar. Jag trodde att jag skulle få något att skryta med, men kände bara avsmak.

Jag kom med en väldigt virrig bortförklaring om varför jag måste dra. De tyckte jag vaetväldigt konstig, men jag  struntade plötsligt i det. Kände att jag följde en instinkt i mig som var JAG.

Vad var det jag hade sökt egentligen? Bara nån himla dum bekräftelse från mina kompisar som egentligen inte brydde sig. Och utnyttjat en annan person för den sakens skull. Självklart mådde jag illa efteråt.

Engångsligg är bara en väg till tomhet och isolering. Och för att fly denna tomhet måste man bli ytlig,skära av kontakten med sitt eget hjärta. Lyckan som sex är menat att ge, kan man aldrig finna genom egotrippar, att kretsa kring sig själv och sina egna erfarenheter.

Det lärde jag mig under den tågluffen. En dyrköpt lärdom, men det blev ett steg i riktningen att stå emot trycket. Mitt liv är för viktigt. Jag inte vill ha värdelöst skräp. Bara det bästa.