Leva som sambo?

Att leva som sambo innan man gifter sig är för många självklart. Att testa på hur det är att leva med den andra människan. Att verkligen se om man passar ihop. Det är som ett slags garanti för att äktenskapet ska hålla, en slags prövotid för att undanröja eventuella problem. Så varför säger egentligen kyrkan att man inte får leva sambo?  Det känns nästan som en skenhelig begränsning, ett ”bara för att”. Men är det verkligen så?

Kyrkans ståndpunkt är ju som sagt emot samboskap, när samboskapet innebär att du har en sexuell relation. Du ska vänta tills du gifter dig för den sexuella relationen hör hemma i äktenskapet. Men varför kan man inte förbereda sig för det, så att du har en ”perfekt” sexuell relation när du har gift dig? Men, och nu kommer haken, det är ju faktiskt så, att när du lever som sambo är det möjligt att när som helst avbryta relationen. Det är liksom det som är meningen. ”Om det inte funkar kan man dra”. Det är som sagt ”en slags prövotid”. Vad händer om man stöter på problem? Detta är inte direkt ett betryggande utgångsläge att börja sin sexuella relation i. Och det är precis det här som är grunden till varför kyrkan är emot det (så som jag har förstått det).

Känn efter djupt inom er. Försök hitta den längtan jag ska försöka beskriva. Jag vill skriva om den totala kärleken, den där som alla vill ha. Den som alla längtar efter och som är ”nog”, som räcker. Inte bara ett sätt att klara tillvaron, som att skaffa en pojk/flickvän bara för att klara vintermörkret. Just detta att kunna ge sig själv totalt, att kunna vara någons, är inte en självklarhet i början om du lever som sambo. Istället är man bara villkorligt accepterad. Sex blir ett test. ”Duger du åt mig?” Och vågar man verkligen visa sig själv som man är om man vet att man kan bli övergiven om man inte duger? Och därmed går hela sexualitetens kärna, det som Gud ville att sex skulle vara, förlorad. Att man och kvinna älskar varandra så mycket att dom förenas och blir ett. Dem älskar inte bara varandras kroppar utan även varandra som personer. Och deras kärlek bär frukt, som all riktig kärlek. Guds kärleks frukt är världen, oss. Vår sexualitet är en slags bild av kärleken som den är. Hur den är i sitt väsen. Gud ville att det skulle vara så när han skapade oss till man och kvinna.

Se det som en investering, att skippa samboskapet. Man investerar i den andra personen och ett helt liv tillsammans. När du inför Gud och människor, det mest allvarliga löfte man kan ge, lovar att aldrig skiljas från denna andra människa är hon din, och du är hennes. Och relationen börjar som den är menad att börja.

Men såklart kanske det låter lite optimistiskt att säga att bara för att man gifter sig är allt helt perfekt. Man måste fortfarande jobba med varandra, vi är drabbade av syndens konsekvenser, av våra och andras snedsteg och uppror. Vi är inte fullkomliga människor. Men relationen kan ha en utgångspunkt så som den är menad att vara. Här kommer en text om det ibland jobbiga arbetet i äktenskapet. Ur boken ”Till man och kvinna skapade Han dem”:

”Alla par, även i de bästa äktenskap, går igenom kriser och konflikter. För att en förälskelse skall mogna till äkta kärlek måste båda vakna upp ur en dröm och börja älska med en realistisk kärlek. Kanske är det näst intill omöjligt att på ett friskt sätt lösa alla de problem som uppstår i ett äktenskap utan tryggheten att veta att detta svåra och ibland plågsamma arbete inte behöver bli slutet på relationen. Barn kan inte mogna psykiskt i en otrygg atmosför där de jagas av hotet att överges. Samma sak gäller för en kärleksrelation. Hur skall man få mod att konfrontera plågsamma fel och brister hos den andre om han eller hon riskerar att gå när jag gör så? Frestelsen kan bli stor att sopa svårigheter under mattan istället för att ta upp dem, att offra äktheten och sanningen i relationen till priset av ”trygghet””

/Simon