Växande glädje i äktenskapet
Vi träffades 1984, nitton år gamla, och efter ett par år förlovade vi oss. Det var lika självklart att använda p-piller då som nu och det gjorde vi. En dödsolycka i Peters familj 1991 kom att radikalt förändra vårt liv. Händelsen startade en lång resa fram till den tro vi har idag. Vid denna tid ville vi ha barn. Vi fick då erfara att det tar tid för kvinnans kropp att ställa om och bli mottaglig för ett barn. Vi reflekterade aldrig kring detta eller såg allvaret i den påverkan på kroppen som p-pillren hade. När vi förstod att vi skulle bli föräldrar bestämde vi oss snabbt för att gifta oss. Att vi länge varit sambor var inget vi tänkte speciellt på då.
Vi kom att alltmer närma oss Katolska kyrkan och konverterade år 1999. Om man ser till vårt samliv går det att under de första tjugo åren se en progressiv trend. Som människa är man å ena sidan driven av en önskan att utvecklas samt att undfly ledan. Detta påverkar även det sexuella samlivet, och här finns nog en risk för alla par. Då vi började att alltmer bjuda in Herren i vår relation så vändes blicken långsamt från den egna njutningen, eller den andres njutning, till ett möte, ja en mycket stark förening med den älskade. Och här uppstår det underbara. Vi tycker oss ta del av något som är fantastiskt och helt annorlunda. Det är som om Herren mystiskt lagt in en fördold skatt som motsvarar det mänskliga behovet av utveckling.
Vad gällde frågan om preventivmedel började vi ana att det var något som inte stämde med hur vi praktiserade detta. Denna fråga vägrade lämna oss trots att vi gång på gång fick höra att allt var OK. De nordiska biskoparna hänvisade till samvetet och teologer gav välgrundade svar till varför man inte behövde lyssna till de senaste påvarna i denna fråga. Men trots detta var det något som drog i motsatt riktning. Till slut tog vi kontakt med den lilla grupp som lär ut naturlig familjeplanering, NFP, i Sverige.
När man praktiserar NFP och väljer att avstå från barn under en viss tid i äktenskapet kommer perioder av avhållsamhet. Detta tillsammans med den förändrade synen på samlivet förändrade allt för oss. Det gick inte längre att ana leda i samlivet. Det är i stället så att man får uppleva perioder av längtan och förälskelse, samma känsla som när man nyss träffades som ett par. Och många gånger tänker man förundrad: hur kan detta vara möjligt? Hur kunde vi uppleva att vi aldrig mötts mer
intensivt och fullödigt – och ändå ana att det fanns så mycket mer att växa in i? Nu kunde vi också börja ana vad kyskhet inom äktenskapet handlar om, tidigare förstod vi det inte alls. Enligt vårt sätt att se är kyskhet sexualitet utan det sexuella begäret. Men är då inte denna drift en stor del av sexuallivet? Nej, i dag erfar vi att driften ersatts av något större och bättre. Den har ersatts av ett möte där själva föreningen med den älskade blir så överväldigande och intim att det kroppsliga faktiskt hamnar i andra hand.
Denna förening sker mellan två människokroppar men samtidigt, och ännu mera på djupet, är det två personer som möts. Och personer är så djupa och mystiska att här inte finns någon leda utan snarare en insikt om ett oändligt djup att växa i. (Här tror jag, Peter, att den kvinnliga och manliga sexualiteten kan mötas på samma plan och med samma förutsättningar, trots att det nog kan ta längre tid för mannen att uppnå detta tillstånd.) Men det otroliga är att den kroppsliga föreningen blir intensivare än någonsin tidigare, mer intensiv än när man sökte just det kroppsliga. När begäret inte längre styr så uppstår också ett större lugn i själen och det påverkar hela livet.
Naturlig familjeplanering är inte en preventivmetod utan helt enkelt att periodvis avstå från sexuellt samliv och under dessa perioder har kärleken och banden mellan oss stärkts. Äktenskapet får en ny dynamik med perioder av längtan och efter att ge sig till varandra. Man söker inte längre sex, inte heller en partner – man söker en alldeles speciell och oersättlig person, den person man valt att dela livet med. Och här blir sökandet av denne/denna och hans/hennes glädje, och givandet av det egna jaget, till en och samma sak.
Kyrkan vill visa på en väg som leder mot den högsta glädjen. Tänk om vi letts in i detta tidigare! Vi hade fastnat vid denna väg direkt. Jag hoppas att Katolska kyrkan i Sverige ska våga visa på den här vägen som är så annorlunda och hoppfull. Vi tror att det då kommer att bli ringar på vattnen, ringar som märks långt utanför katolska kretsar. När vi läste syster Sofies bok, Till man och kvinna skapade Han dem, föll de sista pusselbitarna på plats. Vi fick läsa om det vi själva upplevt. Vi hoppas att många fler får dela vår erfarenhet.
Peter och Cecilia Wiberg S:t Lars, Uppsala